Det hela började med att min fru snart fyller trettio. Partyplanen var en picnic i Rålambshovsparken i Stockholm. Ett tag verkade det lovande men efterhand som vintern kom smygande ändrades planerna. Femtio kvadrat ska nu förberedas för i värsta fall två personer per kvadrat, man fyller bara trettio en gång. Att parkera sängen på innergården ett dygn, inga problem. Det ger ett perfekt dansgolv tillsammans med en ministrobe. Vardagsrumsbordet får också ryka tillsammans med lite stolar, ner i källarförrådet. Ny stereo är inhandlad! Tyvärr inräknas ju även badrummet i kvadraten och här avslöjas människors riktiga personlighet; kissfläckar på undersidan av toasitsen, bromsspår i toaletten, diarrépiller på handfatet och i mitt fall en duschkabin med kalkavlagringar från juratiden. Under ett år har nämligen duschen droppat konstant, dag och natt samtidigt som kakelplattorna gått från mörk- till ljusblått (oansvarigt kanske någon tycker men en uträkning bekräftar att jag endast förbrukat 30 liter i onödan). Efter jobbet passerade jag därför Badrumsgruppen i Alvik och kom därifrån med en packning till duschblandaren. Nu skulle det rörpulas. Som vanligt, när man ger sig på uppgifter som man inte riktigt behärskar, steg pulsen när jag hittade avstängningskranarna bakom en lucka på andra sidan tvättmaskinen. En rostig skiftare lånades av grannen och blandaren skruvades lös. Men när det vänstra kromstycket inte lossnade enligt beskrivningen började jag ana oråd. Packningen sattes på plats. Däremot dog drömmen om hantverkaryrket när kromstycket skulle tillbaka. En likadan mässingsdel satt monterad på blandaren OCH kromstycket, en skulle bort, ole dole. Fram med plattången, polygripen och smörjmedel, vita knogar, repor och svordomar, förstörda gängor, kan själv, ett sista försök, den lossnar snart. Fram med hinkar och kannor, klarar de sig utan rinnande vatten på landsbygden klarar jag och frun det också, visst. Nästa morgon stod jag återigen vid trädisken på Badrumsgruppen i Alvik, två killar framför mig med pannorna i djupa veck. Till slut lyfts den röda luren, direktlinjen till första duschblandaringenjör i Mora, och mina tankar om att svensk industri hör hemma i Sverige faller för alltid på plats. På mindre än fem minuter har ingenjören kollat med produktionen och fått beskedet att en del extrainkallade montörer är lite glada i limmet, limmar två delar i stället för en, kan ju hända alla. Nästa dag kom paketet från Mora, kromdelen gled på, vattnet sprutade och duschkabinen blänkte.