Förmiddagsdvalan är över. På Iwamoto-cho Hohoemi servicehus i Tokyo blinkar rynkiga ansikten till och ser sig om. Dags för gymnastik. Det går inte snabbt, men det går envist, många har gåstolar utan hjul, någon enstaka kör rullator, de flesta stöder sig på olika varianter av käppar och så anländer en hel rullstolsmaffia, var och en med egen design på stolen. Små nallar och smycken hänger från handtag och armstöd och tre väninnor skrattar ikapp så de nästan kiknar. De är här för sällskapet, deltar i verksamheten ett par dagar i veckan. Japan har just nu den största andelen äldre befolkning (över 65 år) i världen, de utgör 21 procent av medborgarna. Myndigheterna förutspår att siffran kommer att ligga på 35 procent år 2050. I Sverige har utvecklingen varit likartad ända sedan 60-talet, men har idag stabiliserats och ligger på 17 procent. Den japanska budgeten för hjälpmedel inom vård- och handikappomsorg är på flera miljarder kronor årligen och utgör en pott som är intressant för företag även utanför landet. Och Sverige har ett bra utgångsläge för att ta sig in på marknaden. Under 1990-talet åkte japaner i skytteltrafik och plockade idéer från vår äldreomsorg under samma period som de införde ett sjukförsäkringssystem som ska göra vården tillgänglig för alla. Den traditionella lösningen var tidigare att varje familj tog hand om sin egen åldringar, vilket fortfarande är betydligt vanligare än i Sverige. Förra året tillsattes en ny tjänst på svenska ambassaden i Tokyo. Kaj Reinius ägnar sig åt att lansera svensk äldrevård i Japan. - Jag tror att hälsosektorn kan bli stor och ekonomiskt framgångsrik för svenska företag. I det området inkluderar jag medicin, sjukhus, IT inom vården och hjälpmedel. Vi har en lång tradition av att producera hjälpmedel av hög kvalitet och där kan vi vara med och bidra med något, säger han. Swedish Care Institute, som funnits i sex år, arbetar med en liknande målsättning. - Regeringen tyckte att vi borde kunna göra pengar på att exportera vår kunskap om vårdmodeller och hjälpmedel istället för att ge bort allt vi kan gratis. Och då startade vår verksamhet, säger Björn Wigström som arbetar på Swedish Care Institut (SCI) som har ett kontor i Stockholm och ett i Tokyo. SCI ägs av Hjälpmedelsinstitutet och Swecare och hjälper svenska företag att sälja och marknadsföra sig mot Japan. Mycket handlar om undervisningsverksamhet, att implementera en syn på vården som kräver ”våra” produkter. SCI ser flera skäl till att hjälpmedel efterfrågas i dagens japanska samhället. En orsak är att man traditionellt sett ”övervårdat” patienter, sjuklingarna har i stort sett fått ligga stilla och blivit matade. Det går till exempel fem sjukhussängar på varje svensk säng om man räknar per medborgare. I Sverige satsar vi sedan länge på minimala liggtider och inställningen är att man ska hjälpa sig själv att bli frisk, vilket också den japanska vården alltmer eftersträvar. Det innebär mer hemsjukvård och kräver fler praktiska hjälpmedel. En annan orsak är att handikappade människor numera syns utanför hemmen. Tidigare har skammen över att inte klara sig själva hållit dem instängda. Man ser fortfarande sällan rullstolar eller rullatorer på gatan i Tokyo och ytterst få offentliga utrymmen är handikappanpassade, men inställningen har förändrats de senaste åren och nu diskuteras allas rätt att röra sig på allmänna platser. Vilket innebär ett utökat behov av tekniska hjälpmedel. - I Japan satsar man mångmiljonbelopp på superrobotar och humanoider men inte på lyftar inom vården, säger Björn Wigström. I mars besökte kungen och drottningen tillsammans med en hel UD-stab Japan för ett formellt statsbesök och i programmet ingick två seminarier om svensk sjukvård. Det ena behandlar IT och demensvård, det andra handlar om Sylviahemmets metoder och pedagogik. Hälsosektorn är en självklar del när det svenska varumärket ska glänsa. Och intresset är stort. I Japans största tidning (10 miljoner i upplaga) gick under vintern en artikelserie om svensk vård, där allt från människosyn till smidiga lyftar avhandlades. Fru Ichi på vårdhemmet minns inte riktigt hur gammal hon är, men det är över 80 år. - Jag har fyra barn, sex barnbarn och sju barnbarnsbarn men jag känner mig ändå ensam. Varje onsdag kommer jag hit till dagverksamheten för att umgås med vänner, vi pratar gamla minnen, berättar hon. Sedan får hon hjälp av ett vårdbiträde att ta sig mot gymnastikringen. Den unga kvinnan nästan bär fru Ichi som varken har rullstol eller rullator. Bara en käpp i trä som inte ger hennes trötta fötter mycket stöd.