Textilindustrin var stor i Göteborg i slutet av 1800-talet. Den tämligen bortglömda slussen vid Brunnsparken nära Centralstationen var själva förutsättningen. Med hjälp av slussen kunde pråmar dras på Mölndalsån och med pråmar kunde man få upp stenkol och med stenkol drevs ångmaskinerna. Och för att få kraften från ångmaskinerna att driva maskiner måste man ha drivremmar. För att just tillverka sådana drivremmar byggs 1891 en fabrik vid Mölndalsån. Göteborgs Remfabrik heter den men fabriken är byggd i trä och blir inte långvarig, den brinner ner till grunden 1900. En ny fabrik byggs upp året efter branden, den här helt i tegel och med ångmaskinen i ett separat hus och skorstenen så långt från huvudbyggnaden som möjligt. - Sen 1900 har maskinerna stått där dom står, berättar Ing-Marie Holmström som är aktiv i föreningen som driver museét och dessutom släkt med den gamle disponenten. En historia i historien kan man kalla den om fabrikens siste disponent Torsten HolmstrandTillsammans med föreningsmedlemmarna Marita Åsemyr-Gee och Trad Wrigglesworth bjuder Ing-Marie på fika i det lilla köket i fabrikens bottenvåning. Det luktar smörjfett och på väggen sitter en låda som man skulle använda för att larma polis eller brandkår. Trad Wrigglesworth är engelsman och en av de fyra chalmerister som i slutet av -70 talet såg till att fabriken som stannat i tiden bevarades till eftervärlden. Egentligen skulle det bli motorväg men Vägverkets pengar tog slut. Trad och en kompis lyckades få tag i smygtagna bilder inifrån den tämligen slutna fabriken som alltså i slutet av 70-talet fortfarande producerade drivremmar och transportband. Och Trad förstod att det var något speciellt han kommit över. - Det var en tid då industrin försvann på löpande band, och här fanns utvecklingsmöjligheter. När man fick veta att disponenten skulle in på sjukhus tog sig chalmeristerna in på fabriken och tog nya bilder och pratade med några av de anställda. Bilderna var med på en utställning på Göteborgs industrimuseum och sedan följde en lång process av att få politikerna med sig och framförallt att övertyga disponenten att hans fabrik skulle bli ett museum. Ing-Marie visar runt i det gamla trevåningshuset. En trappa upp ligger kontoret med skrank och pulpet. För att hålla värmen på kontoret står två rejäla element fyllda med sand, dom värmdes med billig el på natten. Sparsamheten har varit konsekvent genom åren på Göteborgs Remfabrik. På fyrtiotalet drog man in kallvatten och installerade toaletter, och på femtiotalet satte man in lysrör. Ångmaskinen ersattes redan 1916 av en elmotor. Ing-Marie som visar mig runt startar vant upp fabrikens huvudmotor som driver över 90 meter axlar, och fabriken får liv igen, om än för en kort stund. Mot slutet av produktionen i fabriken var maskinerna hårt slitna och man plockade delar för att hålla igång några av dem. Föreningen som bildades för att driva museet var tidigt inne på att försöka hålla fabriken levande. Och idag levererar man bland annat vävda band och annat material till militärhistoriska föreningar som vill sy upp uniformer efter gamla förlagor. Man får ofta besök av skolklasser på fabriken, och då vill Ing-Marie gärna starta så många maskiner som möjligt. - Vi måste använda våra sinnen, barnen har läst i skolan om industrialismen och här kan de se och lukta och framförallt höra, och frågan jag alltid får är hur många som dött här under åren. Men faktum är att fabriken varit förskonad från både dödsolyckor och allvarligare olyckor, åtminstone enligt arkiven. Något som är svårt att förstå när man går runt i den trånga lokalen där maskinerna står tätt och krävde noggrann passning av skickliga yrkeskvinnor och -män. På en vägg sitter ett plakat med en uppmaning att komma med idéer. Och på bilden är det en man, något som Ing-Marie inte tror är en tillfällighet. - Textilindustrin var i stor utsträckning kvinnornas industri, men när det handlade om att komma med idéer så skulle det komma från en man, säger hon och tittar på den gamla affischen som blivit kvar i fabriken där tiden stått stilla. Men att det bara skulle vara ett museum var aldrig meningen. - Detta är möjligheternas fabrik, det är bara människorna som fattas säger Ing-Marie och får medhåll från Marita som tycker att det skulle bli ett bra kulturcentrum. Trad Wrigglesworth tillägger att man också samarbetar med företag och utvecklar produkter. Maskinerna och kunskapen att hantera de börjar bli en bristvara. Även om många maskiner är i dåligt skick så har man sin egen Bosse vävdoktor, och han backar inte för att få igång en väv. När jag lämnar den röda tegelstensbyggnaden tror jag fortfarande att Ing-Marie, Trad och Marita fortfarande diskuterar om hur det egentligen var med det engelska exportförbudet för textilmaskiner. I höst mellan 10/9 och 7/10 gästas Göteborgs Remfabrik av utställningen Textil Evolution som handlar om framtida material. En utställning som tittar tillbaka på textilindustrins historia men också dess framtid. Det är den största utställning som Remfabriken haft. Normalt har man öppet varje måndagskväll.