- Avtalsrörelsens partipolitisering kan på sikt innebära slutet på LO:s dominans i svenskt arbetsliv. Avtalskraven blir allt mer overkliga och har förlorat kontakten med vad saken gäller - vardagen i företagen. Det sade Svenskt Näringslivs vd, Urban Bäck - Den svenska modellen är ständigt närvarande i retoriken, men avlägsen i praktiken. Solidarisk lönepolitik har kommit att betyda lika lön oavsett om man jobbar eller inte. Fördelning sätts framför skapande av resurser. Och facket blundar för utanförskap Även Teknikföretagen är skeptiska till hur avtalsrörelsen utvecklade sig. - Lönekonstruktionen i avtalet är densamma som tidigare, säger Teknikföretagens förhandlingschef Karl Olof Stenqvist till Teknikföretagen direkt. Kostnadsökningen blir totalt 10,2 procent på tre år, fördelat på 3,5 procent 2007, 3,2 procent 2008 och 3,5 procent 2009. Nivåerna är de högsta sedan Industriavtalets tillkomst 1997, men förståeliga utifrån den goda konjunkturen, menar Karl Olof Stenqvist. Negativt är däremot att andra branscher inte använd industriavtalet som utgångspunk för de egna nivåerna - vilket man tidigare gjort. Ett exempel på detta är Handelsavtalet. Det avtalet innebär en lönekostnadsökning på 13,25 procent enligt Svenskt Näringsliv. - Det som hände i år är ett brott mot traditionen att låta industriavtalet vara normbildande för resten av arbetsmarknaden. Detta så mycket tråkigare eftersom den modellen varit en ren ”success story”, som gett reallöneökningar till hela svenska folket ända sedan 1997. Nu verkar det som om andra branscher i stället vill använda industriavtalet som en bottenplatta för sina avtal, säger Karl Olof Stenqvist. Risken är stor för löneglidning i de lokala förhandlingarna, något som ofta drabbar de mindre företagen ute i landet. - De krafter som inte vill rätta sig efter industrinormen får väl hitta en annan modell, säger Karl Olof Stenqvist, men befarar samtidigt en återgång till den tidigare traditionen med ren huggsexa. Vid kraftiga löneökningar stiger då i allmänhet räntan. Alternativet är fallande kronkurs och därmed ökande importkostnader och inflation den vägen. Detta leder i slutändan till ren luft i lönekuverten. - Ansvaret för detta får väl delas, menar Karl Olof Stenqvist. Efter Handels avtal utbröt rena anarkin. Både höglöne- och låglöneförbund skulle ha mest. Varken LO eller industriförbunden har haft ork att hålla emot. Även arbetsgivarna får ta på sig en del av skulden, säger Stenqvist. Så länge som LO:s fundament är att upprätthålla en utbudskartell måste också arbetsgivarna skapa en gemensam motkraft. Annars har vi inte längre ”en väl fungerande lönebildning”. Även Svenskt Näringsliv kommer att göra en ordentlig utvärdering av avtalsrörelsen. Men Urban Bäckström kan redan se tre viktiga lärdomar. Den första är partipolitiseringen - en sammankoppling av valresultatet med avtalsrörelsen. - Det är som att Sveriges företagare borde straffas för att det parti LO finansierar inte fick väljarnas förtroende. LO:s ledning riktar blicken inte mot dem som arbetar i företagen, utan mot dem som arbetar på socialdemokraternas partikansli och det är oacceptabelt. På sikt tror jag att det kommer att innebära slutet på LO:s dominans i svenskt arbetsliv. Fler och fler väljer att lämna facket. Misstron växer. En annan lärdom ser Bäckström i de maktdemonstrationer utan samband med lönebildningen som förekommit i år: ”Ett rituellt spel för att markera den egna organisationens stridsvilja och makt”. - Den tredje lärdomen är hur lätt samhällsekonomin, det svenska välståndet och jobben väger. Bäckström hävdar att lönebildningen måste förnyas. Den måste ske i företagen mellan företagare och enskilda medarbetare. - Det kan bli en svår omställning och kräver självrannsakan också bland arbetsgivare. Men den är både önskvärd och oundviklig.