Det står inte ens Åminne på skylten när man kör av väg 27 nära Värnamo. Men, i riktning mot Hånger och Dannäs ligger i alla fall Åminne by och mitt i byn Åminne Bruk. Byvägarna heter sådant som Bruksvägen och Masugnsvägen. Mellan sjön och den numera lupinöverväxta järnvägen ligger bruket. Båda var en gång lika viktiga för brukets lokalisering. Och runt om växer den tredje förutsättningen: skogen. När det var full verksamhet på bruket var småländska sjöar en stor naturtillgång för järnindustrin, och tusentals ton av högkvalitativt järn plockades varje vinter upp för hand av småbönderna i bygden. Järn som sedan smältes i en traditionell koleldade masugn långt in på 30-talet. - Åminne är det bäst bevarade sjömalmsbruket i Sverige och det var också det sista i bruk. Till exempel är masugnen helt intakt, och den stora kolladan som på andra bruk brunnit upp, eller helt enkelt fallit ihop av vanvård, är nyrenoverad och används till exempel till storbandskonserter, säger BO Nilsson, ordförande i föreningen Åminne Bruksmuseum. Han har nyligen trappat ned efter många år inom industrin i trakten, bland annat på Proton och är åminnebo sedan länge. Åminne ligger vid sjön Vidöstern som är mycket djup på ena sidan, men på västsidan är sjön snarast långgrund, med stora delar son är mellan två och fyra meter djupa, och det var där man hämtade upp sjömalmen, som ligger som runt grus på sjöns botten. Länge var det ett vintertida arbete. När isarna var tillräckligt tjocka för att vara säkra utlystes detta i kyrkorna, och samtidigt meddelades det pris bruket betalade för upptagen malm. Bönder, med ledig tid under vinterhalvåret drog ut på isarna, högg hål i isen och skrapade med olika verktyg upp den malm som låg på sjöbotten, fyra meter nedanför. En god sidoinkomst, men ett hårt arbete. Ändå plockade ett trettiotal personer upp 1040 ton sjömalm under vintern 1907. En erfaren upptagare kunde skrapa ihop uppemot två ton på en arbetsdag. - Sjömalmen var ett viktigt tillskott i ekonomin för många småbönder i bygden, säger Bo Nilsson. Åminne Bruk, som var ett av de bruk som använde sjömalmen har anor från 1824 då det grundades i Kärda några mil bort. Där byggdes en masugn för framställning av sjömalmstackjärn och gjutgods. Det var goda tider för svenskt järn. Efterfrågan på allt från plogar och verktyg till strykjärn och locktänger drev bruk, smedjor och gjuterier att växa upp över hela landet. Trots arbetet med att ta upp sjömalmen var den en viktig råvara eftersom malmhalten var hög, och järnkvaliteten blev bra. 1900 var det dags för en nysatsning. En ny masugn skulle byggas, och den lade man finurligt mellan sjön och järnvägen. Nästa steg var att effektivisera sjömalmsupptagningen. Den gamla skrapan ersattes mudderverk och produktionen tog fart på allvar. Snart hade man också flyttat gjuteriet från Kärda, samt anlagt en mekanisk verkstad, smedja och kontor. Allt i det typiska röda teglet, med stora fönster för att ta tillvara dagsljuset. Masugnen var mycket modern, till exempel leddes de gaser som uppstod i smältan iväg för att driva ångmaskinen som gav kraft till kolhissen och blåsmaskinen. Högteknologi vid sekelskiftet. Samtidigt ser masugnen i grunden ut som de gjorde för nästan tusen år sedan i sin höga smala form där uppsättaren högst upp bland giftiga gaser matade in kol och malm i rätt proportioner för att hålla processen igång. Somnade på trettiotalet Ganska tidigt fick man dock problem i Åminne. Masugnen stod stilla, för att råvaran inte räckte till, och de svåre ekonomiska bakslagen efter första världskriget gjorde sitt till. 1932 sjönk mudderverket, och man hade egentligen ingen möjlighet kvar att skaffa råvara till masugnen, så 1934 blåstes den för sista gången. Gjuteriet levde dock kvar, och än idag finns viss verksamhet inom gjuteriindustrin kvar i lokalerna. Resten av bruket gick in i den törnrosasömn som gjort att vi idag har tillgång till denna industrihistoriska pärla. - En av anledningarna till att allt är så välbevarat är nog att gjuteriet ägdes av Husqvarna, genom Norrahammars Bruk. Där har man ju har en tradition av att se på sin verksamhet som industrihistoria, säger Bo Nilsson. Och nu är det dags att ta ut bruket ur malpåsen. Förra året blev bruket ett kulturminnesmärke, och gradvis har man restaurerat området. Idag är de flesta lokaler i gott skick, och nu koncentrerar man sig på att hitta användningsområden för dem. Förutom det högst intressanta museet, som utformats med hjälp av länsmuseet i Jönköping har man lokaler som används för fester, utställningar och konserter. - Ett kommande projekt är att skapa en ny utställning som blir en gjuterivandring, där man kan följa verksamheten på ett gjuteri steg för steg. En nyhet är också att man förra året arrangerade en julmarknad i lokalerna. - På två dagar hade vi 6300 besökare, mer än någonsin, säger Bo Nilsson och berättar att evenemanget återkommer i år. Varje fest eller evenemang gör ju att verksamheterna här blir mer känd, säger Bo Nilsson. Och viss förtjänar Åminne bruk ett besök, det blir en resa i tiden, inte bara hundra år tillbaka - då bruket blygdes, utan tusen år tillbaka - då man började bearbeta sjömalmen i småland. Under brukets höjdpunkt var det som en liten värld i sig själv, som tog tillvara på lokala råvaror och möjligheter. Malmen kom ur sjön, och kolet kolades is skogarna runt om. Leran till formar och masugnen insida var lokal, liksom arbetskraften. På området fanns inte bara masugn och gjuteri utan även smedja, modellverkstad, mekanisk verkstad, efterbearbetning och administration. Ett industrisverige i miniatyr! I småland är järnbruket över tusen år gammal, och ursprunget var just sjömalmen. I många sjöar samverkar alla de faktorer som krävs för att Limonit, det vill säga järnockra skall bilda vad som kallats järnsten, järnsandsten, sjömalm, myrmalm eller rödjord, beroende på var man fann den. Som ganska runt grus ser sjömalmen ut, med kulor av rödsvart jord. Limonit har en järnhalt upp till 62 procent, och blev råvaran i de första järnbruken, långt innan man började bryta järnmalm. Först smälte man i små blästugnar, och det är inte ovanligt att hitta rester av dem, och slagghögar runt om i de småländska skogarna. Under medeltiden utvecklades masugnarna och järnbruket industrialiserades. Verksamheten i Åminne bedrivs av föreningen Åminne Bruksmuseum i samarbete med Jönköpings läns museum, med bidrag av Jönköpings läns landsting, länsstyrelsen och Sparbanksstiftelsen Alfa. Museet har öppet onsdag till och med söndag 1400 till 1800 från juni till september, och dessutom när det är andra evenemang Mer information finns på www.aminnebruk.se