Den första frågan borde vara lätt att svara på, men det är den naturligtvis inte. Mycket beror ju på vad du kräver av limmet ifråga om hållfasthet. Det beror ju också på utseendet på den limmade konstruktionen. Vi kan ju bortse från sådana frågor och koncentrera oss på "vidhäftningen" mellan lim och material. För att det ska uppstå någon adhesion ("vidhäftning") mellan lim och yta krävs det att limmet väter materialet. Ser man det från andra hållet - vilket faktiskt är riktigare - så måste ytan övervinna limmets lust att forma sig till en droppe. 18 Polytetrafluoretylen ("Teflon") 24 Silikon, polydimertyl 31 Polyeten 31 Polypropen 33 Polystyren 38 Polyuretan 38 Polyvinylacetat 39 PMMA, Akryl 39 PVC 39 Cellulosaacetat 39 Cellulosanitrat 39 Epoxi 40 Polyvinylidenklorid ("Saran") 43 Polyamid ("Nylon 6,6) 43 Polyetenteraftalat ("Arinite") 43 Polyoxymetylen, (POM, acetal) 44 Akrylonitril 44 Polykarbonat (PC) 51 Resorscinol 51 Polyester, omättad 51 Fenol ("Bakelit") 61 Urea/formaldehyd (Karbamid) Svaret på fråga ett blir alltså: Välj en plast med så hög ytspänning som möjligt. I vidstående uppställning ser du ytspänningen för några plaster. Du bör helst välja en plast med så högt värde som möjligt. Två material som har relativt hög ytspänning och följaktligen borde vara lätta att limma är polyamid (PA, "nylon") och polyoxymetylen (POM, acetal) ger ändå inga hållfasta limfogar. "De utvecklar svaga ytskikt som lossnar". Polyamid och acetalplast skulle jag försöka undvika om jag skulle limma mot dem. På många plastmaterial uppnås betydligt bättre limningsresultat, om ytan finbearbetas (mattslipas) före limning. Man avlägsnar på detta sätt svaga ytskikt och får en ren och definierad yta att limma emot. (Det är inte slipränderna som gör att limmet fäster bättre!) "Slipnylon" (typ "Scotch-Brite") är ett lämpligt förbehandlingsmaterial. Det finns, för de flesta plastmaterial, flera förslag till bad för behandling. Polyamid ("nylon") primas t ex med en fenol/resorcinol-lösning, som löser ytskiktet och reagerar med detta. man limmar därefter mot en fenolyta som är lätt att väta (jfr bakelit). De primers, som användes före lackering av plast, kan vara verksamma som för t ex polyolefiner (PP, PE), blockpolymerer (EPM, SBS, SEBS) och EPDM-gummi. Det finns många "våta metoder" att behandla plaster för att öka deras ytspänning. Fluorplast ("teflon") är ju känt för att ingenting fäster på materialet Fluorplast behandlar man t ex i en vätska som innehåller metalliskt natrium. På detta sätt legeras ytan med natrium och ytspänningen blir så hög att t o m epoxilim kan användas. Det förekommer också torra, "elektriska" metoder, som förbehandling före limning. Corona-urladdningar användes sedan länge för polyeten. På detta sätt får man ytmaterialet att regera med luftinnehållet och bilda en renare och mer hållfast yta, med högre ytspänning. Lågtrycksplasmabehandling vid mikrovågsfrekvens är en relativt ny behandlingsmöjlighet. Mikrovågsfrekvensen (2,45 GHz) har visat sig vara speciellt effektiv. Principen är i korthet följande: "Plasma skapas genom att man i en processkammare vid undertryck får gaser eller gasblandningar att urladdas genom generering av högfrekvent växelspänning. Gasen i kammaren sätts i pulsationstillstånd (joniseras), varvid kemiska radikaler och ultraviolett strålning frigörs. Den högaktiva processgasen, vanligen syrgas, har förmågan att redan vid låga temperaturer kemiskt reagera med den behandlade ytan. Under processen tillförs kontinuerligt syrgas och reaktionsprodukterna pumpas ut med vakuumpumpen". Behandlingen är enkel och relativt snabb. Det var bara att lägga in materialet i det "ugnsliknande" skåpet och trycka på startknappen. Vanliga tider är behandling under 5 minuter vid 600 W och ett undertryck av 0,2 mbar. Ett allt vanligare alternativ till lågtrycksplasma är "friplasma". Här behöver man inte lägga in bitarna i en vakuumkammare, utan kan behandla ytan, eller delar av yta, genom att föra "sändaren" över ytan. Som alternativ till de "elektriska" metoderna kan en enklare, mindre utrustningskrävande metod användas, nämligen "flambehandling" i oxiderande låga. Den yta man vill höja ytspänningen på "blåses på" med en låga med syreöverskott. Reaktioner med syre sker då på liknande sätt som vid coronabehandling. Behandlingen måste naturligtvis ske snabbt, för att grundmaterialet inte ska smälta eller deformeras. Polyolefiner, typ polyeten och polypropylen kan t ex flambehandlas. Det är ju förhållandet mellan lim och plast som avgör om limmet ska fastna. Ett lim med låg ytspänning väter fler plaster. Cyanoakrylatlim har förhållandevis låg ytspänning och brukar därför rekommenderas till plaster. Till dessa lim förekommer det också primer, som gör det möjligt att limma polyeten och polypropylen (ofta betecknade som "feta plaster"). 3M har utvecklat akryllim som väter obehandlad polyeten och polypropylen och ger hållfasta fogar. Detta kan man göra tjockare fogar med.