Ändringar innebär alltid ett visst risktagande. Man bör troligen ställa sig frågan vad man kan vinna på bytet. Vinner man säkerhet, prestanda (som man har behov av) eller blir det billigare. När det gäller lim bör man antagligen också fråga sig om det innebär något för arbetsmiljön. Beslutet om det eventuella limbytet beror med största sannolikhet på svaret på dessa frågor. Nedan följer några generella synpunkter. Direkt efter b landning startar härdningen. Beroende på hur snabbt limmet härdar utvecklas olika mycket värme. Detta gör att limmet ibland, under en kortare tid, kan få en lägre viskositet. Detta märks bäst i limblandningen. Fogytorna kyler vanligtvis limmet, så att denna viskositetssänkning inte uppstår. Däremot kan värmeutvecklingen i blandningen sänka brukstiden avsevärt. Blandar man lim i satser är det lämpligt att inte göra dessa för stora. Vid handblandning av 2-komponetlim brukar man blanda in ganska mycket luft i limmet. Detta kan vara mindre önskvärt. Under härdningen tjocknar limmet till. Till slut är molekylernas rörelsemöj lighet så begränsad att reaktion inte längre kan ske, trots att reaktiva grupper och därmed möjlighet att bilda flera tvärbindningar fortfarande kan finnas. Härdning i värme ger bättre uthärdning även om man använder 2-komponentlim. I många datablad kan man se hur hållfastheten för limfogen ökar med härdningstemperaturen. Värmehärdning gör också limmet mer lättflytande, vilket förbättrar limmets möjligheter att byta plats med luften i ytans profil. För att uppnå helt uthärdade epoxilim måste man alltså härda i värme. Den sänkning av viskositeten som uppstår vid värmning gör också att limmet kommer i bättre kontakt med underlaget. Generellt sett, ger rumstemperaturhärdning av snabba 2-komponentlim ett sämre resultat, än värmehärdning av ett långsamt 2-komponentlim. Är man inne på värmehärdning av ett 2-komponent epoxilim, så är steget till ett 1-komponentlim kanske inte så stort. De kräver dock värmehärdning vid minst 100oC. Vid värmehärdning i temperaturer upp emot 150 – 200oC kan härdningstiderna räknas i minuter. Bilindustrin har använt denna limtyp sedan mitten av 50-talet. 1-komponetlim kräver ingen doseringsanordning för bas och härdare. Detta medför en utrustning som kräver mindre skötsel. Värmehärdning ger uthärdade limfogar (om härdning sker enligt databladet). Värmehärdning av ett 1-komponentlim ger vanligtvis en mindre resultatspridning än om ett 2-komponentlim - som antas ge liknande resultat - används. Vid limning av material med olika längdutvidgningskoefficient kan värmehärdning resultera i en skevning av konstruktionen under avsvalning. Det kan också resultera i inbyggda spänningar. Liksom för 2-komponent epoxilim finns modifierade varianter, som ger bättre fläk- och slaghållfasthet än rena epoxilim. Användning av 2-komponentlim kan innebära en ganska "kladdig" hantering om limmet tas från burkar eller tuber. Detta är definitivt inte lämpligt. Då är det bättre att använda dubbelförpackningar med blandarrör. De är dyrare, men på sikt spar man troligen både pengar och besvär. Alternativt kan man investera i en något större utrustning för dosering och blandning. Väljer man att istället använda ett 1-komponentlim, så slipper man dosering och blandning. Vad man istället kan få problem med är det högre ångtryck på komponenterna som värmen åstadkommer. Det dunstar alltså av mer material från limmet. Värmehärdning kräver att ugnarna har undertryck, så att dessa ångor inte kommer ut i arbetslokalerna. Detta gäller också vid värmehärdning av 2-komponentlim. Efter värmehärdning är limmet uthärdat och innebär mindre risk vid eventuell hudkontakt än ett rumstemperaturhärdat 2-komponentlim.