Problematiken är inte okänd. Ibland vill man inte ha luftinneslutningar av värmeöverföringsskäl. Ofta är det optiska konstruktioner, där luftinneslutningarna syns. En grundläggande faktor är att man inte får ha luft inblandat i limmet. Använder man sig av ett 2-komponentlim brukar en förpackning eller utrustning med ett staic-mixer-munstycke fungera bra. Använder man lågviskösa lim kan luften gå ur limmet om det får stå en stund. Ofta blir man tvungen att vakuumsuga blandningen. Även då kan det vara svårt att få ut all luft. Lättare blir det om man blandar under vakuum, )- vilket naturligtvis kräver en utrustning för detta). Utgår vi från ett luftfritt lim återstår ändå problem. Sprider man lim över hela fogytan och lägger på ett annat styvt material, blir det nästan alltid luft instängd. En förbättring kan man uppnå om man sakta för samman materialen, som när man stänger en uppslagen bok. Stängningen får inte gå för fort, då hinner inte luften ut. Det är säkrare att applicera limmet i en "pöl" i centrum på ena detaljen och därefter lägga den andra detaljen ovanpå. Sammanföringen bör inte heller här gå för fort. Metoden innebär att det blir en massa lim över, som pressas ut, (om man vill ha en helt limmad yta). En metod som ibland används är att man lägger på en avvägd limvolym i centrum på materialet. Därefter läggs den andra detaljen ovanpå, - utan att de pressas samman. Kanterna förseglas därefter med en tejp, som har små "nålstick", där luft kan komma ut. Därefter pressas ytorna samman. Luften kommer då ut genom de små hålen, men limmet fördelas över ytan. Detta kan vara omständligt, men är en mindre kladdig metod. Metoden att försegla fogkanterna och injicera/suga in lim i fogen har också tillämpats på mindre objekt (smart-cards). Smartast är troligen att vakuumlaminera. Detta innebär att detaljerna läggs samman i ett utrymme där det inte finns någon luft att stänga in. Även detta kräver en utrustning, men den behöver inte vara så komplicerad. Konstruktionen måste göras styv. Den yttre belastningen blir ju 100 kilo per dm2. Detaljerna som ska limmas placeras på det styva underlaget. Den övre delen med gummiduken sätts över objektet. (Överdelen måste täta mot underdelen.) Därefter skapas undertryck på båda sidorna av gummiduken. När lägsta undertryck uppnåtts minskas undertrycket över duken. Gummiduken kommer då att sugas ned mot objektet och pressa detaljerna samman, - i (nära nog) luftfritt tillstånd. Beroende på önskat presstryck, kan man ta bort undertrycket helt, eller låta det delvis vara kvar i den övre kammaren. Har man möjlighet att använda ljushärdande lim kan den undre plattan utgöras av en tjock glasskiva. Ett problem kan vara att objektet måste vara under press, tills limfogen har härdat så långt, att limmet orkar hålla emot de eventuellt inbyggda spänningarna mellan materialen, annars sugs luft in. Vakuumlaminering har också använts för dubbelhäftande transfertejper. Metoden framgår av vidstående bild.