Svar är att ibland kan man kanske hitta en del om man plöjer igenom litteraturen. Något samlat verkar det emellertid inte att finnas. Oftast blir man tvungen att genomföra egna provningar. Det som eventuellt gör att limfogen inte håller, - vare sig det är limmet eller det limmade materialet, som är den svaga länken - är den sammansatta påkänningen (synergi) av belastning, temperatur och miljö. Sådana provningsmetoder kräver vanligen avancerad utrustning och tid. Det finns dock en relativt snabb och enkel metod som inte kräver särskilt mycket utrustning. Denna metod går under benämningen kilfläkprov eller Wedge Test, (ASTM D 3762-79). Det är en snabb och billig metod att få en uppfattning om limfogens be ständighet. Metoden kräver inte mycket utrustning och provningsmiljön är enkel att åstadkomma. Två "lagom styva" bitar av materialet (materialen) limmas samman. (Om aluminium 3 x 25 x 200 mm.) En kil pressas in i limfogens ena kortsida. Limfogen spricker då vanligtvis något framför kilspetsen. Sprickans längd märks ut på materialets kant. Provbitarna placeras i önskad påkänningsmiljö. (Om limningen sker mot metaller, vanligen i luft med relativ fuktighet på 95-100% .) Temperaturen kan ökas något eller några 10-tal grader. (40-50 grader C är vanlig vid provning av metallim.) Eftersom spänningen på randen är "99,999...%", krävs ytterst lite tilläggspåkänning, i form av "miljö", för att sprickan skall löpa vidare, om inte beständiga bindningar uppnåtts. Provningstiden kan därför ofta göras kort. Det är lämpligt att titta på proven redan efter någon timme och märka av eventuell spricktillväxt. Nya inspektioner och märkning av spricktillväxt kan sedan göras med ökande tid mellan inspektionerna. Påverkas limfogen av provningsmiljön, kan någon timmes provning vara tillräcklig, för att resultatet skall kunna avläsas. Vanligtvis låter man provningen pågå några veckor eller månader. Helst vill man ju att spricktillväxten skall avstanna. Detta prov ger inget siffervärde på hållfastheten. Det är avsett som ett jämförande prov. Lämpligt är därför att prova ett antal varianter av lim och förbehandlingar. Sker påverkan av metallen (korrosion), brukar sprickan, efter att ha startat i limmet, vandra ut mot metallen och ske i gränsskiktet lim/metall. Detta är troligen det mest alarmerande. Efter provets avslutning, väljer man sedan troligen det lim och den förbehandling, med minst tillväxt av sprickan, - och med sprickan fortfarande pågående i limmet. Erfordlig utrustning * Förstoringsglas, lupp eller helst stereomikroskåp med förstoring 5-30 gånger. * Märkutrustning (skarp syl eller trekantig nålfil * Kilar av rostfritt stål eller aluminium (Helst bör samma material och kil och limmat material väljas. Detta för att undvika galvanisk korrosion - speciellt om längre provtider användes. * Mätskala eller skjutmått Fem prover bör utföras på varje variant som skall provas. Materialtjockleken blir beroende av materialens sträckgräns och limmets förmåga att sprida laster. Även limfogens tjocklek inverkar på provningsresultatet. Det är därför viktigt att fogtjockleken blir lika för de olika varianterna. Kalibrering kan t ex ske genom att några "fiskelinor" placeras i limmet. Materialens tjocklek bör väljas så att lämpliga randspänning uppnås. (Hela foglängden får ju inte spricka upp vid inpressning av kilen. Å andra sidan bör en viss vidare uppsprickning ske, för att man skall kunna jämföra de olika varianterna.) Vid provning av limfogar mot höghållfasta aluminiumlegeringar (t ex 2024T-3 och 7075-T6) och användande av "seghårda" konstruktionslim, har 3 mm materialtjocklek visat sig vara lämplig. Vid provning av limfogar mellan "rostfria" stål har 2 mm tjocklek valts. Vid provning mot mindre styva material, t ex plastmaterial väljes lämpligen tjockare material, för att tillräcklig belastning av limfogen skall uppstå. Egna försök och erfarenheter kan användas för bestämmande av materialtjocklekar. Med lite fantasi kan metoden tillämpas i tämligen vid bemärkelse. Provning av tunnplåt i form av hattprofiler har t ex tillämpats. Man kan prova helt styva material, t ex tjocka glasskivor, genom att kombinera ett styvt och ett elastiskt material. Det viktigaste i sammanhanget är synergin: Den samtidiga påkänningen av last, miljö och temperatur.