Helst skulle jag nog vilja ha materialet anodiserat i fosforsyra och därefter belagt med en epoxiprimer. Det är så man gör når man förbehandlar för limning av flygplan. Fanns det möjlighet att värmehärda limmet skulle jag känna mig ännu tryggare. Invändningen mot detta blir antagligen: "Det är inga flygande byggnadsställningar vi skall göra - och belastningarna är mycket mindre". Det som gör att limfogar mot aluminium (och mot stål och andra metaller) tappar hållfasthet är de oxider som uppstår på metallen under limfogen. Hur stora laster kommer då att uppstå på limfogen och hur starka är oxiderna? Normalt framkallade aluminiumoxider är hållfasta, väl förankrade och skyddar underliggande aluminium mot korrosion. "Vitrost" är däremot inte stark. När uppstår det ena och när uppstår det andra!? I luft och under inverkan av sötvatten behöver vi inte räkna med otrevliga oxider, - om inte fogarna är belastade, - men det blir de naturligtvis... Har vi en saltvattenmiljö får vi räkna med att fogen relativt snabbt tappar hållfasthet om vi inte förbehandlar den. Utesluter vi "flygplansförbehandlingen", så blir nästa rekommendation anodisering i svavelsyra (helst utan eftertätning). Anodisering i svavelsyraär den vanligaste förbehandlingen på aluminium som användes utomhus. (Fasader, dörr- och fönsterpartier, segelbåtsmaster etc.). Vanligen avslutas denna förbehandling med att man eftertätar oxiden genom svällning i ca 100-gradigt vatten. Denna eftertätning resulterar i en ytterst korrosionsbeständig yta. Emellertid är ytan relativt slät och spröd. Väljer man att nöja sig med en belastning som inte överstiger 3,5 N/mm2 kan limning långvarigt och framgångsrikt ske mot denna eftertätning. Bättre hållfasthet får vi dock om vi har möjligheter att limma mot en anodisering som inte eftertätats, eller eftertätats under kort tid (cirka 30 sekunder). Ytan är då mindre slät och limmet får en större kontaktyta. (Eftertätning kommer dock att ske även i luft och dessa ytor är mycket känsliga för nedsmutsning. Vi kommer att få en flammig yta.) För att undvika detta kan möjligen maskering av de ytor som skall limmas ske före eftertätning - eller bättre: Limningen utförs mellan anodisering och eftertätning. Nästa invändning: Det är stora komponenter! Konstruktionen som sådan kräver ingen anodisering! Räcker det inte med bara avfettning? Nej, det gör det förmodligen inte!! Aluminiumytan innehåller stora mängder magnesium (och kanske också natrium- och litium). Dessa oxider har betydligt sämre beständighet och hållfasthet än de rena aluminiumoxiderna. Det allra minsta vi har att göra är att mekaniskt bearbeta fogytorna. Detta kan göras genom finslipning med "slipnylon" (typ "Scotch-Brite") eller med "Alonylborstar" eller genom blästring (helst med aluminiumoxider). Antagligen är dock inte detta tillräckligt för säker långtidshållfasthet. I de cylindriska förbanden kan denna förbehandling vara tillräcklig. En gammal metod som återupptäckts är etsning i koncentrerad saltsyra. I den nyutvecklade versionen blandas koncentrerad saltsyra med butylalkohol i förhållande 50:50. För partiell behandling av ytor som skall limmas - utan att man behöver sänka ner hela detaljen i ett bad - kan saltsyra/butylalkohol-blandningen förtjockas med kiseldioxid ("Aerosil") eller bariumsulfat (tungspat) och penslas eller spacklas på den yta som ska limmas. Avspolning sker sedan med rinnande vatten och ytorna torkas i ren luft. (Tryckluftblåsning kan användas, - om luften är kontrollerat ren). Saltsyra/butanolbehandlingen uppges t o m ge bättre långtidshållfasthet i korrosiv miljö än krom/svavelsyrasyra-etsning (som tidigare använts av amerikansk flygindustri). En klar förbättring av långtidsbeständigheten uppnås om man kan belägga fogytorna med en lågviskös primer före limning. primern har bättre möjlighet att fylla upp aluminiumytans ytprofil (och stänga vatten ute), än det mer högviskösa limmet.