Åke Dolk svarar: "Feta plaster" borde man kunna avfetta, ungefär på motsvarande sätt som man avfettar metaller. Vore det så enkelt, så skulle troligen aldrig uttrycket "feta plaster" ha uppstått. Troligen kallar man dessa plaster feta, för att de har så låg ytspänning, att de påminner om fett. Kanske skulle man kunna kalla dem för "fett i fast form". De är "lika feta inuti", som på ytan. Det är riktigare att kalla dem för plaster med låg ytspänning. För att det ska uppstå någon adhesion mellan lim och yta krävs det att limmet väter materialet. Ser man det från andra hållet – vilket faktiskt är riktigare – så måste ytan övervinna limmets lust att forma sig till en droppe. Cyanoakrylatlim kallas den grupp av lim som oftast är lågviskösa, vattenklara och vanligen mycket snabbhärdande. De har förhållandevis låg ytspänning och brukar därför rekommenderas till plaster. Till dessa lim förekommer det också primer, som gör det möjligt att limma polyeten och polypropylen (ofta betecknade som "feta plaster"). De flesta cyanoakrylatlim bildar emellertid hårda och spröda limfogar. De är som regel inte heller lämpliga när man behöver ett lim som fyller fogarna. Det finns, sedan flera år tillbaka, gummifyllda cyanoakrylater. Dessa lim, som är svarta (och lämpar sig fortfarande inte speciellt bra när ett fyllande lim behövs), men de är betydligt bättre lastspridare. På senare år har det också kommit vattenklara cyanoakrylatlim, som inte blir spröda. 3M har utvecklat akryllim som väter obehandlad polyeten och polypropylen och ger hållfasta fogar. Detta kan man göra tjockare fogar med. Förutom den låga ytspänningen hos flera plastmaterial, kan lågmolekylära ytskikt ge upphov till dåliga limfogar. Alla material har en strävan att bilda sfärer. Det är därför vätskor bildar droppar. Genom att materialet påverkas "mera inåt än utåt", bildar det än sfär (eller droppe). Molekylerna inne i materialet är starkare än omgivande material (vanligen luft). Består vätskan/materialet av flera komponenter, med "olika styrka", så kommer de starkaste att samlas, som en kärna - och de svagaste kommer att hamna utanför. Vid formning av plaster, så kan samma sak hända. Innehåller plasten material, med olika molekylvikt eller hållfasthet, så kan detta komma att hamna ytterst. Detta ger en yta, som kanske går att limma, men som inte har samma hållfasthet som grundmaterialet. Det gäller alltså att ta bort eller att förstärka denna svaga yta. Svaga ytskikt har man t ex på polyamid (nylon) och polyeten. Ofta räcker det inte här, att bearbeta bort det svaga ytskiktet. Dels kan lågmolekylära skikt snabbt bildas igen. (Lågmolekylärt material trängs ut.) Dels kan ytspänningen, trots att det lågmolekylära materialet är borta, vara för låg för att det skall finnas lim som väter och bildar hållfasta fogar. På många plastmaterial uppnås betydligt bättre limningsresultat, om ytan finbearbetas (mattslipas) före limning. Man avlägsnar på detta sätt svaga ytskikt och får en ren och definierad yta att limma emot. (Det är inte slipränderna som gör att limmet fäster bättre!) "Slipnylon" (typ "Scotch-Brite") är ett lämpligt förbehandlingsmaterial. Det finns, för de flesta plastmaterial, flera förslag till bad för behandling. Polyamid ("nylon") primas t ex med en fenol/resorcinol-lösning, som löser ytskiktet och reagerar med detta. man limmar därefter mot en fenolyta som är lätt att väta (jfr bakelit). De primers, som användes före lackering, kan vara verksamma som för t ex polyolefiner (PP, PE), blockpolymerer (EPM, SBS, SEBS) och EPDM-gummi. Det finns många "våta metoder" att behandla plaster för att öka deras ytspänning. Fluorplast ("teflon") är ju känt för att ingenting fäster på materialet Fluorplast behandlar man t ex i en vätska som innehåller metalliskt natrium. På detta sätt legeras ytan med natrium och ytspänningen blir så hög att t o m epoxilim kan användas. Det förekommer också torra, "elektriska" metoder, som förbehandling före limning. Corona-urladdningar användes sedan länge för polyeten. På detta sätt får man ytmaterialet att regera med luftinnehållet och bilda en renare och mer hållfast yta, med högre ytspänning. Lågtrycksplasmabehandling vid mikrovågsfrekvens är en relativt ny behandlingsmöjlighet. Mikrovågsfrekvensen (2,45 GHz) har visat sig vara speciellt effektiv. Metoden användes bland annat för ytterst noggrann avfettning av detaljer. Principen är i korthet följande: "Plasma skapas genom att man i en processkammare vid undertryck får gaser eller gasblandningar att urladdas genom generering av högfrekvent växelspänning. Gasen i kammaren sätts i pulsationstillstånd (joniseras), varvid kemiska radikaler och ultraviolett strålning frigörs. Den högaktiva processgasen, vanligen syrgas, har förmågan att redan vid låga temperaturer kemiskt reagera med den behandlade ytan. Under processen tillförs kontinuerligt syrgas och reaktionsprodukterna pumpas ut med vakuumpumpen". "Tre huvudsakliga effekter påverkar förändringen av ytegenskaperna. För det första sker en kemisk reaktion mellan polymeren och syreradikalerna, som framkallar en oxidation av de översta lågmolekylära skikten. Denna tillförsel av syre innebär även en ökning av antalet polära grupper. Den opolära ytan får därmed en polär karaktär. Parallellt härmed sker i syrgasplasman en restfri föraskningsprocess. Tunna beläggningsskikt (t ex organiska släppmedel) kan därigenom avlägsnas från ytan. Dessa processer understöds dessutom genom den i plasman uppkomna ultravioletta strålningen, vilken hjälper till att bryta upp bindningar och åstadkommer en tredimensionell förnätning av molekylerna". Behandlingen är enkel och relativt snabb. Det var bara att lägga in materialet i det "ugnsliknande" skåpet och trycka på startknappen. Vanliga tider är behandling under 5 minuter vid 600 W och ett undertryck av 0,2 mbar. Som alternativ till de "elektriska" metoderna kan en enklare, mindre utrustningskrävande metod användas, nämligen "flambehandling" i oxiderande låga. Den yta man vill höja ytspänningen på "blåses på" med en låga med syreöverskott. Reaktioner med syre sker då på liknande sätt som vid coronabehandling. Behandlingen måste naturligtvis ske snabbt, för att grundmaterialet inte ska smälta eller deformeras. Polyolefiner, typ polyeten och polypropylen kan t ex flambehandlas med gott resultat. Många limanvändare använder ordet "torka", för alla lims sätt att övergå från flytande till fast form. Andra säger genomgående "härda". Kan nu detta ha någon betydelse, kan man kanske fråga sig. - Troligen, eftersom limning är en betydligt svårare hantering, än man vanligen först föreställer sig. Det finns åtskilliga gropar att falla i. Databladen för limmen ger många gånger ganska liten vägledning om hur man skall undvika att falla i dessa. Av denna anledning är det viktigt att förstå limmets funktion. Har man klart för sig denna, så förstår man varför "torkande lim" inte fungerar mellan diffusionstäta material eller varför "anaeroba härdlim" härdar långsammare (eller inte alls) på rostfritt stål. Håller man reda på om "härdaren" ingår som en beståndsdel i det konstruktionselement man skapar i fogen, - eller endast bestämmer härdningstiden, så är det också lättare att förstå vad över- eller underskott av härdare medför. Får man t ex veta, att överskott av härdare i ett 2-komponent polyuretanlim, först ger ett mjukare lim, som sedan med tiden gör det betydligt hårdare - än det är avsett att slutligen vara – så är det lättare att förstå sammanhangen. (Överskottshärdaren fungerar till en början, som en extern mjukgörare i limmet. Så småningom, i takt med att fukten vandrar in i limmet, bildar denna, tillsammans med överskottshärdaren polyurea, som är hård och spröd. Detta kan ta månader i anspråk.) Är det vatten som är härdare till cyanoakrylater eftersom de "härdar av fukt"? Ett "vattenbaserat" lim är förmodligen inte mycket att ha - om man inte använder det under fryspunkten. Limmet är med största sannolikhet baserat på "plast" eller "gummi". "Ordmärkaren" anser att det bör heta "vattenburet" lim. Finns det "miljövänliga" lim? Gör de miljön bättre? Borde det inte istället heta: "Mindre miljöbelastande"? Det kanske inte har så stor betydelse vilka ord man använder bara man förstår betydelsen av dem. En användning av de "riktiga", beskrivande orden borde ju ändå hjälpa till att öka förståelsen av hur limmet fungerar. Riktiga benämningar och bättre funktionsbeskrivningar vore önskvärt. Limmet upplevs troligen som bättre, om man får ökad kunskap och bättre möjligheter att använda det på rätt sätt.