Nya bultar räddar Vasaskeppet
Nu byts skeppet Vasas drygt femtusen järnbultar ut mot nya specialkonstruerade från Sandvik Materials Technology. – Stålet håller i minst hundra år, utlovar Jan Haraldsson, ansvarig för skärbarhetsforskning.
För två år sedan inleddes samtal mellan Vasamuseet och verkstadskoncernen för att råda bot på problemet. Sandvik undersökte de nuvarande bultarna och funderade på potentiella ersättningsmaterial. I samband med att 200 bultar byttes ut testades de olika materialens tålighet och lämplighet. Till slut stod valet mellan kolfibermaterial och höglegerade rostfria stålmaterial.
– Vi valde stålmaterial eftersom de visade sig vara mest användbara och ur vårt perspektiv, lättast att arbeta med, förklarar Magnus Olofsson, chef för Vasaenheten.
– Med kolfiber tog det längre tid att byta ut bultarna än med materialet från Sandvik.
Tål sur miljö
Stålet i vasabultarna är stål som annars används till värmeväxlarrör. Stora förbrukare av värmeväxlarrör är industrier inom offshore.
– Stålet kombinerar korrosionstålighet och hållfasthet. Stålet tål klorider och sur miljö, säger Jan Haraldsson.
– Vi håller oss till rena legeringar. Vissa delar av materialet är patenterat, andra delar är icke patenterade,
– Ersättningsbultarna ska vara ickefrätande, säkra och starka – allt för att se till att Vasa bevaras i tusen år till, vilket är vårt långsiktiga mål, säger Jan Haraldsson.
På Sandviks eget fackspråk är det följande material som används:
– Vi använder särskilda material av superduplextyp, och Sandviks egenutvecklade material SAF 2707HD, ett avancerat rostfritt stålmaterial av hyperduplextyp.
Varje bult består av åtta separata delar, bland annat rör, gängstång, mutter, hylsor och fjäder.
Avsevärt lättare
Bultarna är olika långa. Längst bulten?
– Upp till två meter, förklarar Björn Larsson, marknads- och försäljningschef för Sandviks Tubular Products i Sverige.
Var sitter de längsta bultarna?
– De sitter i stävarna, säger Monika Ask, skeppstimmerman på Vasamuseet.
De nya bultarna är lättare, vilket ska bidra till att skeppet håller längre.
En bult på två meter väger i versionen från 1961 3,3 kilo medan den nya versionen väger 2,3 kilo. Bytet av bultarna får absolut inte ge upphov till några rörelser i skeppet som skulle kunna äventyra dess struktur, vilket gör det till en tidskrävande process.
Metallkona i varje ände
Om allt fungerar som det ska, tar det runt en halvtimme att byta ut en bult, samtidigt borras hålet upp lite grann för att få bort rosten.
– När vi fräser för konan får vi en ny och bättre vinkelrät yta i hålet, när vi gjort det tar vi ett varv med stålborsten, säger Monika Ask, skeppstimmerman.
Bulten monteras med domkraften tills den sitter på plats med en metallkona i varje ända. Ytterst monteras en bultskalle med en fjäder. Fjädern ser till att det blir en konstant belastning och drar ihop träet kring hålet.
– Där det tidigare var stumt blir det en viss rörelse vilket sliter mindre på träet, säger Ove Olsen, konserveringstekniker.
Implantattekniken ett steg längre
När de nya bultarna är på plats kommer skeppets vikt att minska med sammanlagt sju ton, vilket ses som något som kan bevara skeppet bättre.
Hur mycket bultbytet kommer att kosta berättar inte museiechef Marika Hedin.
– Men Sandvik kommer att svara för hela kostnaden av materialet. Företaget får i utbyte använda det filmade bultprojektet på mässor.
– Arbetet med Vasa är ett bra exempel på vad vi är. Sandvik konstruerar bland annat stål till knäleder. Med Vasa tar vi implantattekniken ytterligare ett steg, säger Peter Gossas, vd för Sandvik Material Technology.
Av Monica Almgren
