Att mäta flexibilitet
En stor del av svensk verkstadsindustri konkurrerar med att vara flexibla ur olika avseenden, men försvinnande få mäter flexibilitet i produktionen. Hur kommer detta sig? En förklaring är att det är svårt och en annan är att det saknas insikt om att det behöver mätas.
PPA (Productivity Potential Assessment) – studierna har visat att en stor del (ca 50%) av den svenska verkstadsindustrin konkurrerar med av vara flexibla ur olika avseenden. Detta gäller OEM-företagen där slutkunderna kräver allt mer differentierade produkter, men i synnerhet för underleverantörerna som dels ska hantera OEM-kundernas variation i efterfrågan och dels ska hantera flera kunder. Att antal kunder blir fler är en nödvändighet om företaget vill behålla totala omsättningen samtidigt som befintliga kunders volymprodukter ofta hamnar hos en konkurrent i ett lågkostnadsland.
Trots de ökande flexibilitetskraven är det ytterst få svenska verkstadsföretag som faktiskt mäter sin flexibilitet. Att mäta är att veta och utan att veta kan företagsledningen inte styra verksamheten åt rätt håll. Typiska mätetal är dels sådant som kunderna kräver uttryckligen, såsom leveransprecision och kvalitet (ofta genom reklamationsgrad eller liknande) och dels sådant som den ekonomiska redovisningen kräver, såsom kostnad i förhållande till kalkyl och lageromsättningshastighet. Flexibilitet krävs uppenbarligen av kunderna, men kunderna vill inte eller kan inte uttrycka sitt flexibilitetsbehov på ett mätbart sätt. Ofta handlar det om att kunden ska kunna göra sena ändringar av lagda order, öka totala volymen tillfälligt eller att leverantörsföretaget ska ha förmåga att snabbt komma upp i fulltakt med en ny produkt.
Masskundanpassning
En generell trend är att vi går mer och mer mot masskundanpassning (eng. mass customization) av produkter för att de ska passa kundernas krav. Samtidigt finns kravet på ständigt ökande produktivitet för att uppnå tillväxtmål och möta konkurrensen från lågkostnadsländer. Masskundanpassningen medför ständigt krav på ökad flexibilitet för tillverkande företag och den flexiblaste resursen är, trots alla innovationer inom flexibel automation, produktionspersonalen. Idag är företagen flexibla genom att personalen är flexibel på olika sätt, till exempel genom att ställa upp på övertid, prioritera om mellan olika order som redan befinner sig i produktion och genom att låna resurser från något annat företag. Dock saknas förmågan att uttrycka dessa olika flexibilitetsaspekter och hur de åstadkoms på ett sätt som fungerar i kommunikationen mot kunden och för att styra verksamheten internt.
Vad är flexibilitet?
Det finns flera typer av flexibilitet. De tre vanligaste flexibilitetstyperna som i princip alla tillverkande företag är i behov av är mixflexibilitet, volymsflexibilitet och produktflexibilitet. Det finns olika benämningar för dessa men innebörden är följande: Mixflexibilitet är förmågan att hantera en mix av förutbestämda produkter eller varianter på ett snabbt och kostnadseffektivt sätt. Volymflexibilitet är förmågan att gå upp och ned i total tillverkningsvolym på ett snabbt och kostnadseffektivt sätt. Produktflexibilitet är förmågan att börja tillverka helt nya produkter på ett snabbt och kostnadseffektivt sätt. Det går att tänka sig många andra typer av flexibilitet, till exempel leveransflexibilitet, det vill säga förmåga att omprioritera mellan order och expansionsflexibilitet, som är förmåga att expandera fabrikslokaler eller bygga nya fabriker. De tre förstnämnda är dock de vanligaste och därmed viktigaste.
”På ett snabbt och kostnadseffektivt sätt” är viktigt. Flexibilitet är sällan gratis. Det krävs extra resurser och investeringar i verktyg och maskiner för att åstadkomma det. Det krävs även en strategisk långsiktighet och en förmåga hos företagsledningen att förutse framtida behov. ”På ett snabbt sätt” indikerar att det finns en tidsdimension, men det finns även en omfattningsdimension som indikerar hur mycket till exempel den aggregerade produktionsvolymen kan svänga upp och ner.
Hur mäts flexibilitet?
Eftersom varje flexibilitetsaspekt har en omfattnings- och en tidsaspekt, så är det naturligt att dela upp var och en av flexibilitetsaspekterna i två separata mätetal. Tidsaspekten är relativt enkel: Hur lång tid tar det att åstadkomma den önskade förändringen? Omfattningsaspekten är svårare och utgör mer en begränsande, fördefinierad faktor; en fördefinierad mix av produkter och varianter, ett förutbestämt intervall av aggregerad produktionsvolym och till exempel en begränsning i dimension och geometrikomplexitet som de införskaffade maskinerna utgör. Den aggregerade produktionsvolymen är ett enkelt och rättframt mätetal som gäller hela fabriken, men de övriga två exemplen är det inte. Dessa måste snarare sättas på stations- eller maskinnivå.
Sammantaget blir det alltså en mängd nya mätetal om företaget vill vara flexibelt på flera sätt. Många företag vill minimera antal mätetal och de nya flexibilitetsmätetalen förbättrar inte situationen, men tyvärr är det nödvändigt, det går inte att förenkla flexibilitet mer än så här. Flexibilitet är ett komplext begrepp och komplexiteten måste omfattas av mätsystemet.
Hur skapas flexibilitet?
Det skiljer mycket hur de olika flexibilitetsaspekterna skapas. Mixflexibilitet skapas till exempel genom att aktivt arbeta med att förkorta ställtider och att ha personal som klarar av många olika arbetsuppgifter, volymflexibilitet kan skapas genom att ha en aktivt vald övertalighet eller genom avtal med bemanningsföretag och produktflexibilitet skapas genom att man investerar i flexibla maskiner och har resurser för att bereda nya jobb. Det finns många andra sätt att åstadkomma flexibilitet, men de ligger utanför målet med denna artikel. Det viktigaste är trots allt att definiera vad flexibilitet betyder för det egna företaget och hur det kan mätas för att styra verksamheten åt rätt håll.
Text: Peter Almström
Peter Almström är docent i produktionsanalys vid Institutionen för material och tillverkningsteknik, Chalmers tekniska högskola, Göteborg.
