Dubbelhäftande tejp - är det lim?
Dubbelhäftande tejp är ju ett ypperligt sätt att foga samman material. Men kanske finns det nackdelar med metoden.
Dubbelhäftande tejp är ju ett ypperligt sätt att foga samman material. Den fastnar direkt. Det blir inget kladd utanför fogytorna och fogarna blir alltid lika tjocka. Varför använder man inte alltid tejp? Det måste väl finnas några nackdelar också!
Åke Dolks svar:
Lim måste någon gång under limningsprocessen vara flytande, för att kunna deformera sig till de ytor som skall limmas och för att väta ytan. Det måste (?) också stelna för att kunna överföra någon last.
Stelningssätten brukar indelas i rent fysikalisk torkning, härdning (polymerisation) och avsvalning (d v s limmet är flytande när det är varmt). Kombinationer av dessa stelningssätt kan också förekomma.
Tejplim är flytande lim som aldrig stelnar, eller torkande lim som aldrig torkar.
Kan detta då ge någon hållfasthet?
De som har lagt samman två glasrutor, med vatten emellan, vet att det behövs en relativt stor kraft att dela dessa igen. Byter man ut vattnet mot en trögflytande olja eller ett fett går det åt en större kraft. Om man istället placerar en ytterst trögflytande plast mellan materialen, så krävs ytterligare kraft och belastningstid. Detta är principen för tejplim - vare sig de är dubbelhäftande eller som enkeltejp.
Ju längre tid tejpen behöver vara i kontakt med underlaget för att få god vidhäftning, desto större laster kan den antas överföra. Om bindemedlet (den trögflytande, aldrig stelnande plasten) behöver lång tid på sig för att "rinna ner i materialets ytprofil", behövs det också längre tid under belastning för att få den "att rinna tillbaks".
De s k konstruktionstejperna behöver vara i kontakt med underlaget i tre dygn för att uppnå den hållfasthet som databladen uppger.
Alla lim måste ha lägre ytspänning än materialet som skall limmas, för att väta och därmed "vidhäfta" (komma inom "intermolekylärt attraktionsavstånd"). Detsamma gäller för tejpbindemedlet, som måste ha lägre ytspänning än den yta man vill att den skall fastna på. De vanligaste tejperna sitter t ex dåligt på polyeten, polypropylen och fluorplaster.
Bindemedlet i de flesta tejper är numera akrylbaserat, - men även gummi- och silikonbaserade tejpämnen förekommer.
I de så kallade VHB-tejperna (från 3M) har man balanserat viskositeten för ökat skjuvmotstånd. Dessa tejper, som helt består av bindemedel (och inte har ett bärarmaterial) finns i tjocklekar från 0,05 till 3 millimeter.
Skjuvhållfastheten ligger i storleksordningen 0,1 N/mm2, under en veckas konstant belastning vid 22oC. Ökas temperaturen till 66oC återstår cirka 33 till 66 % av hållfastheten - beroende på kvalitet. Detta kan synas vara låga värden, men räknar man på konstruktionen, kan man ibland bli positivt överraskad.
Dubbelhäftande tejper användes i flera relativt kvalificerade sammanhang, t ex monteras busstak och sidoplåtar (ytterplåten) mot ramkonstruktionen - där man tidigare använde nit.
Några vinster man får - eftersom tejplim är "ständigt flytande" - är att det inte uppstår några belastningstoppar i förbandet och att man får en god korrosionsbeständighet mot metallytor, eftersom limmet har "tid på sig" att fylla ut metallprofilen och ge mindre utrymme för vatten i gränsskiktet.
Innan man "fastnar för tejp" bör man, som tidigare påtalats, studera belastningsfallet, räkna på krafterna och inte glömma bort att man limmar med en trögflytande vätska.
Det förekommer också dubbelhäftande tejp som kan värmehärdas (i minst 120oC). Det finns också dubbelhäftande tejp som härdar under inverkan av fukt. De används till att tejpa segel (utan att sy).