Vad gör man när en produkt man behöver ska fasas ut och snart inte går att få tag på? Tänk om produkten är en viktig komponent i företagets produkt eller produktionsanläggning.

I princip finns det två sätt att agera på: Antingen reagerar man reaktivt, det vill säga man gör inte något förrän behovet uppstår, eller så agerar man proaktivt, genom planering och åtgärder.

Oavsett vilket förhållningssätt man väljer, baseras det säkerligen på någon sorts analys av sannolikhet, risk och olika möjligheter att lösa problemet – med hjälp av andra leverantörer, omkonstruktion eller på annat sätt.

Det finns faktiskt en internationell standard som tar upp just detta.

IEC 62402, ”Obsolescence management – Application guide”, beskriver principer och metoder för att hantera sådana frågor och ger vägledning vid valet av metod.

Utfasning av komponenter i de flesta typer av produkter kan hanteras enligt beskrivningarna i standarden, oavsett om det är fråga om infrastruktur, kapitalkrävande utrustning, sällanköpsvaror eller konsumtionsartiklar. IEC 62402 fastställdes 2008 också som svensk standard, med beteckningen SS-EN 62402, ”Riktlinjer för hantering av utfasning”.

Standarden är nu under revision och ett förslag till ny utgåva är ute på remiss. Jämfört med den nuvarande utgåvan har formuleringarna skärpts och de utpräglade vägledningarna har förts över i informativa bilagor. Standarden har också setts över så att den ska få en mer allmän karaktär än tidigare. På så sätt ska den bli lättare att använda inom alla teknikområden.

Arbetet sker i den tekniska kommittén IEC TC 56, Dependability, och svenska specialister deltar genom motsvarande svenska SEK TK 56, Tillförlitlighet.

De båda internationella standardiseringsorganisationerna IEC och ISO har sedan 1990 en överenskommelse om att generella standarder om tillförlitlighet och angränsande områden tas fram inom IEC. SEK Svensk Elstandard är sedan 1907 svensk medlem i IEC och fastställer också svensk standard inom motsvarande områden