Om bara några år är det dags att pensionera rymdfärjan, och arbetet är i full gång med att konstruera och tillverka ersättaren, ett flexiblare system som går under namnet Constellation. En av huvuddelarna av systemet är Aresraketen, döpt efter den grekiska krigsguden kommer enligt planerna att driva framtida rymdfärder till månen, och senare till mars och även andra destinationer. Säkerhet, men också kostnadseffektivitet och framför allt flexibilitet är ledord för utvecklingen, i ett USA som kanske inte är lika imponerade av det mycket dyra rymdprogrammet längre, när man inte har Några egentliga konkurrenter att triumfera över. Apolloinspiration Två raketmodeller kommer att utvecklas. Ares I för bemannade flytfärder med kapseln Orion för passagerare, och Ares två för tunga laster. Projektet har sedan ett år testats i vindtunnel, och nu börjar det bli dagas att välja ut vilka företag som kommer att väljas ut för tillverkningen av raketer och kapsel. Ares I:s konstruktion består som tidigare apolloprogrammets raketer av flera sektioner i rad som avskiljs under gång. Denna konstruktion anses som säkrare, då den bemannade delen lättare kan skyddas från yttre omständigheter som is och avslitna delar under den våldsamma uppskjutningen, något som anses liga bakom tidigare problem. Dessutom finns ett nödsystem som vid problem snabbt skall kunna skjuta iväg den bemannade kapseln från det brandfarliga raketbränslet vid problem. De lägre raketsektionerna är (till skillnad från Apollos) tänkta att kunna återanvändas, efter att ha landat i havet, ett sätt att spara pengar. Efter att startraketerna avskiljts tar J-2X Motorn, med delar från svenska Volvo över och styr rymdkapseln Orion med passagerare till omloppsbarna runt jorden. Väl i omlopp skall man kunna kombinera orionkapseln med olika delar för olika uppdrag, naturligtvis helst för resa till månen eller mars. Tanken är att man skall kunna använda Orion och Ares i olika kombinationer för bemannade flygturer till den internationella rymdstationen senast 2014, och åka till månen 2020. Större och säkrare Orion kommer att vara fem meter i diameter och väga ungefär 25 ton. Det inre utrymmet skall bli 2,5 gånger större än i Apollokapseln. Säkerheten beräknas bli statistiskt till 10 gånger bättre än för rymdskytteln, Orionkapseln har kallats Apollo på steroider, eftersom det finns vissa likheter med sextiotalsraketerna. De är dock ganska små. Som jämförelse kan nämnas att den digitala kapaciteten i apollokapslen sägs ungefär motsvara vad som sitter i ett modern digitalur… Förhoppningen är att hela kapseln med besättning på upp till sex personer skall kunna landa på månen. Detta i motsats till Apollokapseln, vilken lämnade en del och en astronaut kvar i omloppsbana runt månen. Kan man lösa försörjningen av vatten och andra förbrukningsvaror så kan astronauterna med denna konstruktion stanna på månen i månader. Landlandning Orion kommer sedan att återvända in i jordens atmosfär bromsad av fallskärmar, luftkuddar och hjälpmotorer som skall ge en tillräckligt mjuk landning för återanvändning, även på land. Apollokapslarna landades i vattnet. Det klassiska företag som fått uppdraget att med verka i utvecklingen av det uppdaterade rymdprogrammet är Lockheed Martin, som fått huvudansvaret för att konstruera, utveckla och bygga rymdskeppet Orion. Lockheed Martin lyckades presentera ett attraktivare program för tillverkningen än den segertippade konkurrenten Northrop Grumman/Boeing och fick sitt första stora Nasa kontrakt på många år.